New York, New York | 2 timmar 30 minuter. En paus. | St. James Theatre | 246 W 44th St | (888) 985-9421
Vilken Broadway-musikal som helst med ett partitur av det bästa låtskrivarteamet John Kander och Fred Ebb låter som en bra idé för mig. Med en uppsjö av fula nya partitur som plågar det som har blivit av teatern och tredje klassens jukeboxmusikaler som tilltalar barn och rock and roll-entusiaster som inte skulle kunna en showlåt med originalitet och fantasi om den ramlade ur en karaokebar och slog till. dem i mitten av huvudet hör vi inte så mycket att skriva hem om längre. Så väckelser och regionala rundturer av gamla Kander och Ebb visar som t.ex Cabaret, Årets kvinna, Zorba den grekiska och Chicago (nu den mest långvariga amerikanska musikalen i historien) är välkomna flykt från medelmåttighet.
Vilket för oss till New York, New York. Den hävdar (tvivelaktigt) att den är 'inspirerad' av Martin Scorseses film från 1977 med Liza Minnelli och Robert DeNiro, även om den inte har något alls att göra med den filmen förutom den spännande titellåten, som gjordes känd av både Liza och Frank Sinatra, och den likaså showstoppande 'But the World Goes Round'. Allt annat bildar en flodvåg av musiknummer plockade från 15 gamla partitur tillsammans med Mr. Ebb, som dog 2004, och Mr. Kander, som fortfarande skriver ymnigt vid 96 års ålder – plus några nya låtar med texter av Hamiltons Lin-Manuel Miranda. Lyckligtvis är låtarna, som ger det mesta av underhållningsvärdet, överlägsna, framförda till perfektion och väl värda applåderna de genererar. Alla sjunger, inklusive städerskan.
Resten av kvällen på St. James Theatre är något av en vandring genom kvicksand i snöskor. Felet ligger i en häpnadsväckande tråkig, överfylld bok av David Thompson och Sharon Washington som utspelar sig på efterkrigstidens Manhattan utan någon annan anledning än att ge den sceniska designern Beowulf Boritt en chans att fylla scenen med arkitektoniskt detaljerade broar och byggnader som liknar den 19:e. århundradets industriella revolution i Sweeney Todd än New York på 1940-talet. Mot massiva förslag på allt från Automaten till Central Park är uppsättningarna imponerande, men det finns så mycket att titta på och så många produktionsnummer att showen sliter ut dig innan du ens kommer till pausen.
Regi och koreografi är av Susan Stroman, vilket innebär att när det blir tråkigt, lindras tröttheten av smarta danssteg och ett överflöd av rekvisita. (I varje Susan Stroman-show kan du alltid förvänta dig några kvastar, moppar och överdrivna apparater.) Miss Uzele och Mr. Colto har kraftfulla röster som slår lite liv i kartongkaraktärer som aldrig är helt utvecklade, men deras romantiska karisma är död vid ankomsten. På skärmen var Robert DeNiros Jimmy en farlig, egoistisk saxofonspelare och Liza Minnellis Francine var ett ambitiöst offer som arbetade sig upp från brudsångare till stigande stjärna, båda rollerna baserade på Doris Days tidiga liv gift med en missbrukande musiker. I den nya Broadway-showen är det enda som jobbar sig upp jazzbandet som blåser en packning som ackompanjerar Anna Uzele i finalen och får publiken på fötter när de bältar fram titellåten.
Jag är ledsen att säga att det bara finns de nakna trådarna i en komplott som täcker två år i livet för en grupp nyanlända 'nobodies' som kämpar tröttsamt med långsiktiga förhoppningar om att bli 'någon'. Serien är överbefolkad av karaktärer som genom försök och misstag lär sig att New York, New York är ett stort socialt experiment i skepnad av en smältdegel där alla lyckas ('Om du klarar dig där, kommer du att klara det var som helst'). . Inget dåligt händer någonsin med en jazzpianist som heter Jimmy (Colton Ryan) som är så desperat efter arbete att han 'till och med spelar Jersey', eller en sångerska som heter Francine (Anna Uzele) som väntar på bord, eller en trumpetare som heter Tommy som är fast i ett restaurangkök, såväl som otaliga andra, inklusive en judisk konsertviolinist (Oliver Prose) som drömmer om att spela Carnegie Hall men slösar bort orimligt mycket tid på att falla för sin tränare, en kubansk trummis vid namn Mateo (Angel Segala) vars berättelser fördriv tiden utan påverkan, en hoppfull prisfighter och den vanliga mängden kurviga refränger. Målet är att presentera alla de olika delarna som utgör en persons identitet och samtidigt koppla ihop prickarna i den flytande, vanligtvis interaktiva men alltid utmanande världen i New York, New York. Vad du istället får är en röra som bara är några minuter mindre än tre timmar lång. En trevlig röra, förvisso, men en spretig, osammanhängande, ofokuserad röra ändå.
Kander och Ebb förtjänar så mycket mer.
