Contrived 'Carrie Pilby' slösar bort Bel Powleys charm

Bel Powley är en ung brittisk skådespelerska med stora blå ögon som kristallkulor och klara simbassänger som gjorde en sådan plask in Dagbok för en tonårsflicka att hon verkar avsedd att spela smart och utsatt samtidigt, i roller som syftar till att visa upp sina talanger och hennes charm. I titelrollen för de ibland smarta men mest konstruerade Carrie Pilby, hon beskattar gränserna för båda.

En film gjord nästan uteslutande av kvinnor, det är en debutfilm av regissören Susan Johnson, med ett skämt manus av Kara Holden anpassat från en komisk åldrande roman av Caren Lissner, om en privilegierad ung kvinna som försöker förstå ett liv tillbringade eländig och ensam på Manhattan, en plats där du har tre strejker mot dig oavsett vad din ålder och ditt kön råkar vara. En cynisk tonåring för vilken ordet excentrisk knappast börjar täcka det, Carrie avslöjar aspekter av sin olycka genom sessioner med sin psykiater (en missvisande Nathan Lane, som letar efter humor och tigger). Vi får reda på att Carrie har förvisats till New York av skäl som aldrig är tydliga, sedan hennes mamma dog när hon var 12. Har en exceptionell I.Q. som håller pojkar borta, hon åkte till Harvard 13, tog examen tidigt och arbetar nu 19 år på ett advokatkontor, korrekturläser juridiska underrättelser och bor dagligen i en lägenhet som hennes far betalar (en bortkastad Gabriel Byrne) , som tillbringar större delen av sin tid i London. Hon läser 17 böcker i veckan, uttalar namnet Van Gogh korrekt och med universell irritation för alla hon möter verkar hon bara alltför ivrig efter att gnugga allas näsa i sin moraliska och intellektuella överlägsenhet mellan möten med hennes krympning. Tydligt uppslukad av hennes maverick, oortodoxa bristande överensstämmelse, ger han henne en lista över mål som hon borde uppnå före årets slut om hon vill vara lycklig. Gå på dejt. Skaffa ett husdjur. Skaffa en vän. Tillbringa nyårsafton med någon. Carrie Pilby handlar om hur en tjej som är djupt besviken över resten av mänskligheten beslutar att följa sin läkares råd: Ge mänskligheten en chans. Någon kanske överraskar dig.

Hon försöker. Ungefär. För ett husdjur köper hon en guldfisk. För ett datum svarar hon på en personlig annons i Village Voice och svarar på killen som ringer tillbaka och föreslår att en mötesplats inte är så offentlig att du kommer att vara ute, men tillräckligt offentlig för att du inte skulle kunna döda mig utan vittnen . För en tjej som alltid har betraktat män som ingenting annat än armbågar på en nedfart buss, när hon väl släpper håret, jonglerar hon plötsligt tre killar för att kompensera förlorad tid - en nörd med en fästman (Jason Ritter), en stilig Columbia professor som vill ha kinky sex (irländsk hjärtklappare Colin O'Donoghue) och en klarinettspelare med New York Philharmonic (William Moseley). För att kompisen på hennes hinklista ska tillbringa nyårsafton slutar hon oväntat med den perfekta älskaren, som visar sig vara grannen som bodde i korridoren från henne hela tiden och hon märkte inte ens honom.

Så småningom blir det uppenbart att Carrie Pilby är något av en smärta i rumpan. Vad är det stora med sex? hon frågar. Varför kan jag inte gå in i en livsmedelsbutik utan att bli upptagen av rubriker som hävdar 101 sätt att få en orgasm? Skulle inte 53 sätt vara tillräckliga? Hon är en av de uppfattade tonåringarna som verkar veta allt utan att faktiskt ha upplevt något. Jag gav upp när hon bad till Gud på juldagen och lade förresten till Grattis på födelsedagen. (Var det inte Jesus, inte Gud? Frågar bara.)

Vad är målgruppen för just detta märke sockervadd? Tonårsflickor som drömmer om första kärlek medan de smuttar på körsbärspop? Eller läsare av romaner för unga vuxna som lustar efter afrodisiakum, utan att kunna stava eller uttala det? Hur som helst, det kvalificerar knappast som min egen personliga kopp frestande te. Det som gör det acceptabelt är den skarpa dialogen och den pulserande mittprestandan av Powley. Hon ger Carrie Pilby brusen som annars saknas Carrie Pilby.